Julen är runt hörnet och det betyder bara en sak; Städning pågår. Ingen städar som min mor städar, när hon julstädar. De flesta av oss dammar lite, tvättar lite golv, plockar fram lite julpynt, bakar pepparkakor och sen är det klart men inte min mor inte. Nej, här ska det rengöras, det ska bli så rent att det ska gå att äta mat från vilken yta som helst i lägenheten, du ska alltså kunna kliva in i förrådet och äta kladdkaka på golvet utan risk för bacillusker. Du ska kunna slicka på toalettstolen och den ska smaka som mogna sommarbär en kväll i juli. 
Hon har även en utarbetat plan för hur städningen ska gå till (bit för bit, rum för rum) och eftersom hon är en smålänning med stor käft ger sig ingen in på en duell kring det (inte ens jag) Resten av familjen bara nickar och beter sig väl mer eller mindre som karatekid "wash on - wash off" utan gnället det vill säga.

Detta betyder då att lugnet på helgerna är som bortblåsta, dammsugaren (ett av hennes vapen) har kommit och sugit upp friden och tydligen även alla ens andra planer för helgen. (glöm och dröm om att få gå och göra något roligt) Min mor har förvandlats till ett städmonster vars enda uppgift är att få en armé av städare kring henne som föjer hennes minsta vink, det spelar ingen roll om klockan är innan tio på lördagmorgon, du har en massiv baksmälla från fredagens bravadder och du kom hem för bara några timmar sen, det är bara upp och hoppa, du har en dammvippa med ditt namn på.

Jag hatar att städa.

Jag vill hyra en luftballong och flyga runt på himlen bland moln och avgaser, jag vill sno en ubåt och dyka runt bland gamla gummistövlar och sjöstjärnor, jag vill bygga en tidsmaskin och hälsa på Madonna då hon var ung, galen och riktigt ordentligt vild, jag vill bo i ett kollektiv och bara måla väggarna i regnbågensfärger, jag vill, jag vill. Jag vill så mycket att det nästan värker. Jag vill köpa mig en släde och åka runt och  leka jultomte - ge alla barnen i världen julklappar, jag vill sätta mig på ett flygplan utan att veta destinationen, jag vill sova i en trädkoja och jag vill vara Indiana Jones för en dag. jag vill, jag vill, jag vill.

Så har man åkt på vinter förkylningen (den där sjukdomen som ingen tycker synd om dig när du har), den där jäveln som bara dyker upp så där helt plötsligt när kylan återvänder från sin korta semester till Sverige, utan att ringa eller mejla om sin ankomst. Vilket betyder att man blir sängliggandes denna helg (inte på det sättet man skulle vilja vara sängliggandes)

Nej, man ligger här som ett drägg och försöker komma på sätt att underhålla sig själv - film (den där franska filmen du alltid velat se men inte haft tillräckligt tålamod för att engagera dig i), bok (den där boken man lovat sig själv att läsa så fort man får tid), blötlägga sig själv i badkaret tills man ser ut som ett missfärgat russin. Det är det som är problemet med förkylningar (förutom det hela att det gör dig sjuk och äcklig), man är sjuk, tillräckligt sjuk för att stanna hemma, för att inte orka med en utekväll med sina alltid redo- vänner, tillräckligt sjuk för att svettas och se ut som om du kommer från inspelningen av 28 dagar senare. Men inte för sjuk för att bara vilja sova och yra omkring bland pepparkakshus och sjungande troll.

Det är ruskigt tråkigt.

Min dag hade inte börjat bra, jag hade inte fått i mig någon frukost, kaffe var inte ens att tänka på, jag hade glömt hälften av det jag behövde ha med mig till föreläsningen och jag hade mensvärk.Ungefär en 6,1 på Richterskalan - Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning. Helvete, helvete, helvete. Men med hjälp av något under (hur många under får man under sin livstid? känns som jag förbrukat alla mina snart) lyckades jag ta mig till föreläsningen utan att förgöra någon eller något i min väg.

Timmarna gick och snart blev det fika och på något sätt lyckades jag hamna bland människor som jag inte kände, jag samtalade trevligt med människorna, så där som man gör när man inte känner någon. Man ler, man skrattar åt skämt som inte är roliga, man pratar om det fina höstvädret, yada, yada, yada. Plötsligt hugger det till av smärta i de nedre regionerna. Mensvärken har nått en 7:a - Kan orsaka allvarlig skada över större områden och jag känner för att dö. Mannen närmast mig ser på medan jag galet gräver i min väska som en pundare efter sin sil (jag har många gånger funderat på att rensa i min väska, jag tror någonting lever i botten), Jag visste till 98,99% att jag hade ipren någonstans i väskan, men vart?  

Det kändes som om jag vore Sultanen av marakesh när jag äntligen hittade det underbara små pillrena. Himmelriket var nära. När Mannen bredvid mig säger "Du vet att man inte ska äta för mycket av sådana där piller, de fungerar inte lika bra då", jag tittar runt och tre av hans manliga vänner nickar allvarligt medhållandes. Jag förklarar då fint att jag inte heller gillar att bruka smärtstillande men att även nöden kallar ibland, såsom vid mensvärk. Mannens vänner tittar lite smått generat bort, så där som en femårig pojke gör när man säger tutte, det här med mens är  fortfarande pinsamt för vuxna män tydligen.

Mannen tittar på mig och säger något som får mig att inse att vi har alldeles för mycket idioter i världen. Han bevisar ännu en gång att ordspråket "Bättre att tiga o tas för en idiot än att tala och undanröja alla tvivel" verkligen är taget från verklighetet. (Jag tror det var en kvinnans tips till en man) Han säger "Det där med att mens ska göra så ont, det vet jag inte om jag tror på, det blöder ju bara lite. Jag tror kvinnor säger att det gör så ont för att få medlidande".

Ja, jag var tvungen, slå först - prata sen. Jag hoppade upp från min stol, tog den och slog ner honom med den, för att visa att det gör ont att blöda, hällde sedan mitt varma te på honom och skrattade ondskefullt. Okej, jag gjorde kanske inte det men nog kände jag för det. Istället förklarade jag för Mannen att när han har blivit sparkad mellan benen samtidigt som någon trycker upp en stor dildo i häcken på honom utan glidmedel, då kan han komma tillbaka till mig och säga att mensvärk inte gör ont. Ja, som du anar så fanns det inte något mer för mig att säga eller göra än att tacka för sällskapet och ta adjö.

Ibland undrar man vart mänskligheten är på väg.

Okej, det är väl bara att hoppa i havet och hoppas att man simmar eller att någon dyker upp med en flytväst rätt så fort eller hur? (David Hasselhoff, vart är du?) Ibland måste man göra livet ännu mer likt en dålig tv-såpa för att göra det lite mer intressant, man måste göra saker och ting värre och man måste få vara den enda drama-queen som står på scenen. Så är det bara. Ens liv är ju faktiskt väldigt många gånger som en dålig tv-såpa förutom de där dumma blickarna in i kameran.. eller vänta! de där blickarna har jag med. Så skit i det jag sa. I alla fall har inte tid mer, det är dags att gå ut och göra livet lite så där extra intressant, så där så att man inte kan sluta titta på den, för man vill väl inte blir nedlagd eller hur? (Fel val av ord egentligen men men.. Sluta skratta personen som vet vad jag egentligen menar)

Jag är trött .

Jag tror jag är ämnad för något större, något bättre, något coolt. Det finns andra som är ämnade för att vara moderna, för att skapa, för att vara logiska och pessmistiska. Jag? Jag är född till ledare, det är bara så. Oavsett hur mycket jag försöker att ge alla andra en chans att visa vad de går för (jag lutar mig tillbaka i stolen och väntar på någon att ta befälet)men så slutar det alltid med att det är jag som styr den flygande mattan. Jag är Aladdin, de är Abo.
och nu undrar jag vart tusan Anden i flaskan är?

"Konfusion eller förvirring är ett symtom orsakad av en störning i hjärnans funktion. Intellektuella förmågor - som orientering till tid, rum, situation och person, minnesfunktion, förmågan att hitta ord, förstå ord, läsa och skriva - försämras. Vid svår konfusion förekommer hallucinationer och vanföreställningar."

Jaha, så nu har man en störning i hjärnans funktioner också, som om man inte redan hade tillräckliga problem med moppe-fjortisen, som en dag kommer få sig en smärtsam överraskning (paintball, Guds gåva till de som älskar hämnd) om han inte slutar köra den irriterande lilla surrande cykeln utanför mitt fönster.

Den dumma "blondinen" som fortfarande inte fattar vad finkänslighet är och som inte heller har förstått att om man nu ska ha attityd mot andra så måste man göra det bra och såklart, sist men inte minst Mr. Nice som jag inte vill ha men som jag fortfarande har en konstig relation till som varken jag eller andra förstår och som tydligen är väldigt svår att bli av med.

Nej, nu väntar även hallucinationer och vanföreställningar bakom hörnet för att överraska mig, kommer väl vakna upp imorgon och hitta en rosa elefant i sängen eller ännu värre Mr. Nice. Nej, du självmordsbenägna där ute, livet är fortfarande värt att leva..jag lovar.

Men seriöst nu, tro inte att jag skulle hoppa ut genom mitt fönster nu bara för att dessa människor finns omkring mig eller kanske.. om det vore så att det fanns en chans att moppe-fjortisen skulle åka precis utanför mitt fönster när jag bestämt mig för att hoppa så skulle jag inte tveka att rädda världen från ännu en plåga, problemet är bara att jag tror inte att hoppet från mitt fönster skulle bli särskilt mördande - att hoppa någon meter ner på en gräsmatta känns inte speciellt förödande.

Det skulle nog snarare leda till ett brutet ben med gips som kliar i någon månad och ett år av terapi med någon dum sate som bara nickar och hummar varje gång man yttrar ett ord. Nej, den uppoffringen verkar inte så speciellt rolig, inte ens för en förvirrad människa (Jag) som tydligen har en försämrad förmåga att orientera i tid, rum och situation.

Nej, då vaknar jag hellre upp med en rosa elefant  och ett paintball-gevär i sängen.

Det här måste vara den tjugonde gången jag hör brummande utanför mitt fönster. Borde kanske inte kalla det brummande utan snarare ett irriterande surr som får mig fundera på hur många sätt man egentligen kan få av en person från en moped?

Det finns det självklara, hoppa fram ur en buske i precis rätt minut, (vi har alla sett en sådan action scene, men det var nog ingen moped, utan en motorcykel när jag tänker efter) men sen kan man ju kanske bli lite mer kreativ. Vad sägs om en spikmatta? Njae, känns som ett jobbigt uppdrag, köpa en matta, köpa massa spik och hamra i spiken i mattan. Springa ut för att sedan när fjortisen inte ser, hinna lägga ut den på vägen.

Nej, man måste kunna göra det på något lättare sätt. Vad sägs om vattenballonger? Ja, det verkar perfekt, rätt så ofarligt i sig, lätta att göra och en aning mer underhållande för mig. Att få se en fjortis, dyngsur och förbannad skulle nog göra min dag, kanske även min vecka.

Okej, jag hade valt vattenballonger men så hörde jag för den tjugo-första gången, det där irriterande surrandet från jag-har-ingen-bil-maskinen, surrandet har förvandlats till ett ekande, det är lite svårt att missa när den kör fram och tillbaka bara några meter från mitt fönster, jag provade att vara passiv och stängde mitt fönster men ljudet verkar bara bli högre. Så jag har ändrat mig, Vattenballonger är alldeles för snällt, jag menar, visst fjortisen blir förbannad och måste traska hem i sina blöta skor men nej, det måste finnas något mer ondskefullt, något mer hämnd a la hämnd.

Fjortisen på moped och jag måste hamna lika, vi måste hamna på samma spelplan. Eller okej, inte samma spelplan utan jag vill förstöra hans dag, jag vill ta den där mopeden och få den att försvinna spårlöst, jag vill segra! Jag vill kunna dansa runt grabben och sjunga glatt medan han gråter som en liten bebis. Tror du man kan ringa Maffian? en riktig Don Corleone skulle ju sitta rätt bra, han skulle ju till och med kunna få själva mopeden att springa för sitt liv. Det skulle vara rätt underhållande, se hur fjortisen springer efter sin älskade moped, kanske mopeden åker ut för ett stup och fjortisen hänger efter, som Hjulben och gråbent, och sen levde jag lycklig i alla mina dagar utan ljudet från en cykel med motor.

Om inte det funkar, finns det ju alltid Paintball.

Där sitter man i sin fulla ro, tittandes på något program som går i repris, ett program man egentligen inte vill se men som man tittar på ändå (Mest för att man inte orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen som ligger en meter bort)
och bara njuter av söndagen. Man har gett sig själv en sovmorgon eftersom man anser att man fullständigt är värt det efter lördagens bravader - lite för mycket vin och lite för lite vatten. Lite för mycket dansande, lite för lite vila. Man förtjänar mycket efter en kväll ute på stan bland tafsande medelåldersmän som borde stannat hemma för att lösa korsord istället och de oändliga köerna till damernas som får en på allvar att fundera på ett könsbyte.

Man sitter där och njuter i fulla drag eller okej, man kanske inte njuter men man försöker i alla fall och då plötsligt dyker den jäveln upp, du kan känna hur din kropp reagerar mot den, alla anti-kroppar du har går ut i krig men det är lönlöst, den finns där, den jagar dig. Den får dig att starta din tankeverksamhet som förmodligen inte fungerat sen i torsdags eller var det onsdags?. Det är söndagsångesten.

Imorgon är det måndag (roten till all ondska) och man bit för bit börjar man tänka på arbete och vardagens besvär. Man vet att man måste förberedda sig för att gå lägga sig tidigt (finns det något värre?), ingen sen kopp av kaffe här inte, ingen bra nattfilm. Varför är det alltid bra nattfilmer på söndagar?. Snacka om idioti! och inga långa natt-samtal om vad du skulle ta med dig till en öde ö med en av dina bästa vänner eller ditt senaste ragg.

Söndagen är förstörd. Jag har alltid ansett att söndag inte borde räknas med som helg. Visst du är "ledig" men den där sinnesron som man har på lördagar är borta, den där lättnaden man får på fredagar är som bortblåst, istället har man bara ångest. Söndagen är som Judas, en förrädare, den är falsk, den bara låtsas som om den är en av de där underbara, den är en wannabe bland fredag och lördag.

Söndag, jag gillar dig inte.

Där stressar man med resten av stockholms befolkning genom centralens dörrar, man ser till att inte råka hamna på andra sidan av tunneln, för chansen att du skulle bli nertrampad är på cirka 96,61%, du kan helt enkelt inte gå mot strömmen vid centralen. Alla har vi tydligen bråttom, eller okej, jag har egentligen inte bråttom men jag hänger med i farten så att säga. Jag går där och känner mig så där lagom viktig "Flytta på dig människa, jag har ett viktigt höjdar-möte att gå på" -viktig.

Genom spärrarna, ner för trapporna och där i denna historia ska jag komma fram till tunnelbanan men nej inte i denna. I denna historia så hamnar jag i slutet av trappan bakom en människa som stannat upp. Hon står alltså precis nedanför det sista trappsteget och pratar i telefonen. Bakom henne bildas i rusningens tid en kö och hon märker det inte.

Lusten att agera våldsamt bultar i kroppen, att bara få knuffa till människan lite, det kan hon väl ändå inte skadas av eller hur? Eller jag vet, dra till med en vanlig armbågsknuff, en sådan där som riktigt visar vad man tycker och tänker, en stockholmsk-jag-tittar-riktigt-snett-på-dig-för-du-är-allmänt-jobbig-knuff, det låter väl ändå som en bra idé eller åtminstone en vänligare sådan än att ge henne en smäll i bakhuvudet. Men som den moder Theresa jag är väljer jag istället att ta en omväg, och zick zackar förbi denna dam men såklart inte utan att vända mig om för ett ögonblick bara för att se hur trafikstockningen ser ut.

Damen står kvar babblandes på sin mobil och jag stannar upp för ett ögonblick och tycker synd om henne. Kanske är hon en turist, en sådan som vill spela världsvan och pratar med sin gamla kompis ute på landet om hur absolut helt fantastisk hon har det här, hon beskriver glatt hur en rulltrappa fungerar och hur människor använder sina solglasögon inomhus fast att det inte finns någon sol.

Tåget rullar in på perrongen och damen ifråga dyker helt plötsligt upp vid samma dörrar som jag, trafikstockningen vid trapporna är som bortblåst och människor i massor springer nerför stentrapporna. När denna kvinna helt utan förvarning knuffar till mig, jag tittar på henne och hon ger mig en sne blick. Jag andas, jag tror i alla fall att jag fortfarande andas, jag vet inte riktigt, minnet är lite suddigt men jag kommer ihåg att jag lärt mig en läxa. Att vara snäll är inte alltid lätt i storstan och nästa gång, ja då kanske jag inte är så snäll.

Det fanns en gång en ung flicka, hon var en oförstående flicka , hon trodde att alla var lika vänliga mot henne som hon var mot dem, att alla människor som hon träffade tog saker och ting lika allvarligt som henne och därför blev denna flicka sårad. Varje löfte, varje lögn, hon trodde på dem.

Denna flicka fällde många tårar medan dessa människor runt henne utnyttjade hennes vänlighet, hennes vilja att vara till lags, hennes önskan om vänskap. De bad henne att hjälpa dem, att trösta dem, att vara där för dem men sedan när det var flickan som behövde någon, som saknade något, då fanns det ingen där.

Flickan började tvivla på sig själv, var det hon som inte fungerade, som gjorde fel, som inte hörde hemma? Var det hon som inte förstod, var det hon som var dum. Varför fanns det ingen där som orkade lyssna? Varför var hon ensam trots att hon alltid ställde upp för sina egna?

Denna flicka lärde sig fort livet inte var så underbart som hon trott, familj och vänner var inte de stöttande pelarna som hon en gång trott, hon grät, hon svor, hon ifrågasatte sig själv när hon borde ifrågasatt de som nära henne var.
Men sedan hände något, en dag vaknade hon upp och det var som om en blixt slagit ner, det var inte flickan i sig som var problemet, det var dem.

Hon hade gett och gett och gett tills det inte fanns något mer, det fanns inte ens något kvar till henne själv och aldrig fick hon något tillbaka. Flickan började att säga ifrån, började yttra sig och de som henne nära var? Ja, några av dem försvann vid denna utveckling, andra stannade kvar. Men tro nu inte att trots att den unga flickan som blivt en ung kvinna, att hon är klar.

Nej, den unga kvinna tar ett steg i taget, ibland två steg bakåt men hon försöker.