SeriousSarcasm

Det fanns en gång en ung flicka, hon var en oförstående flicka , hon trodde att alla var lika vänliga mot henne som hon var mot dem, att alla människor som hon träffade tog saker och ting lika allvarligt som henne och därför blev denna flicka sårad. Varje löfte, varje lögn, hon trodde på dem.

Denna flicka fällde många tårar medan dessa människor runt henne utnyttjade hennes vänlighet, hennes vilja att vara till lags, hennes önskan om vänskap. De bad henne att hjälpa dem, att trösta dem, att vara där för dem men sedan när det var flickan som behövde någon, som saknade något, då fanns det ingen där.

Flickan började tvivla på sig själv, var det hon som inte fungerade, som gjorde fel, som inte hörde hemma? Var det hon som inte förstod, var det hon som var dum. Varför fanns det ingen där som orkade lyssna? Varför var hon ensam trots att hon alltid ställde upp för sina egna?

Denna flicka lärde sig fort livet inte var så underbart som hon trott, familj och vänner var inte de stöttande pelarna som hon en gång trott, hon grät, hon svor, hon ifrågasatte sig själv när hon borde ifrågasatt de som nära henne var.
Men sedan hände något, en dag vaknade hon upp och det var som om en blixt slagit ner, det var inte flickan i sig som var problemet, det var dem.

Hon hade gett och gett och gett tills det inte fanns något mer, det fanns inte ens något kvar till henne själv och aldrig fick hon något tillbaka. Flickan började att säga ifrån, började yttra sig och de som henne nära var? Ja, några av dem försvann vid denna utveckling, andra stannade kvar. Men tro nu inte att trots att den unga flickan som blivt en ung kvinna, att hon är klar.

Nej, den unga kvinna tar ett steg i taget, ibland två steg bakåt men hon försöker.