SeriousSarcasm

Där stressar man med resten av stockholms befolkning genom centralens dörrar, man ser till att inte råka hamna på andra sidan av tunneln, för chansen att du skulle bli nertrampad är på cirka 96,61%, du kan helt enkelt inte gå mot strömmen vid centralen. Alla har vi tydligen bråttom, eller okej, jag har egentligen inte bråttom men jag hänger med i farten så att säga. Jag går där och känner mig så där lagom viktig "Flytta på dig människa, jag har ett viktigt höjdar-möte att gå på" -viktig.

Genom spärrarna, ner för trapporna och där i denna historia ska jag komma fram till tunnelbanan men nej inte i denna. I denna historia så hamnar jag i slutet av trappan bakom en människa som stannat upp. Hon står alltså precis nedanför det sista trappsteget och pratar i telefonen. Bakom henne bildas i rusningens tid en kö och hon märker det inte.

Lusten att agera våldsamt bultar i kroppen, att bara få knuffa till människan lite, det kan hon väl ändå inte skadas av eller hur? Eller jag vet, dra till med en vanlig armbågsknuff, en sådan där som riktigt visar vad man tycker och tänker, en stockholmsk-jag-tittar-riktigt-snett-på-dig-för-du-är-allmänt-jobbig-knuff, det låter väl ändå som en bra idé eller åtminstone en vänligare sådan än att ge henne en smäll i bakhuvudet. Men som den moder Theresa jag är väljer jag istället att ta en omväg, och zick zackar förbi denna dam men såklart inte utan att vända mig om för ett ögonblick bara för att se hur trafikstockningen ser ut.

Damen står kvar babblandes på sin mobil och jag stannar upp för ett ögonblick och tycker synd om henne. Kanske är hon en turist, en sådan som vill spela världsvan och pratar med sin gamla kompis ute på landet om hur absolut helt fantastisk hon har det här, hon beskriver glatt hur en rulltrappa fungerar och hur människor använder sina solglasögon inomhus fast att det inte finns någon sol.

Tåget rullar in på perrongen och damen ifråga dyker helt plötsligt upp vid samma dörrar som jag, trafikstockningen vid trapporna är som bortblåst och människor i massor springer nerför stentrapporna. När denna kvinna helt utan förvarning knuffar till mig, jag tittar på henne och hon ger mig en sne blick. Jag andas, jag tror i alla fall att jag fortfarande andas, jag vet inte riktigt, minnet är lite suddigt men jag kommer ihåg att jag lärt mig en läxa. Att vara snäll är inte alltid lätt i storstan och nästa gång, ja då kanske jag inte är så snäll.