SeriousSarcasm

Jag borde ha förstått från första gången jag möte hans vackra yttre, att han egentligen inte var bra för mig, men trots det kunde jag inte hålla mig borta. Han var underhållande, fick mig att skratta, fick mig att vibrera av spänning. Skulle jag klara det här? Min äventyrslyst fick mig att göra sådant och säga sånt som jag alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle göra, säga- man ska aldrig säga aldrig eller hur?

Jag visste att jag borde ge upp, gå därifrån, erkänna mig besegrad och aldrig mer se mig om, bara fortsätta att gå, lämna honom. Men jag och mitt satans begär, jag kunde bara inte, jag kunde inte låta honom stå där, ensam och kall. Jag kunde inte! Jag var tvungen att stanna kvar, hade jag börjat, så var jag tvungen att leken tåla. Om jag vända mig om nu, skulle allt vara förlorat och det ville jag inte. Jag vet inte när jag började, jag vet bara när det tog slut. Hur mina händer värkte på det där underliga sättet och hur jag samtidigt inte kunde släppa taget. Jag vill trycka på en omgång till, jag vill inte förlora, jag skulle vinna Guitar hero! Det var antingen att vinna eller att slänga ut detta ondskefulla redskap ut genom fönstret. Min puls steg, musiken började spela och jag rockade! Jag spelade lika bra som om jag hade förkroppsligat Rock'n roll som om självaste Elvis hade kommit på besök- I KICKED ASS, BABY!

Men tyvärr.. allt roligt har sitt slut, men tiden läker alla sår... eller hur?