Gör si och gör så, du missade en dammtuss där borta..Man tittar på personen och trots din mördarblick - du vet, den som du använder när du vill visa att du faktiskt innerst inne är en riktig bad ass, trots den blicken så förstår inte personen vad som håller på att hända. Du har varnat men signalen har inte märks av utan istället hör du ett sista "glöm inte att.." 

Nu är det djungelns lag som gäller, man kan höra bongotrummorna tyst i bakgrunden - den starkaste överlever, du anfaller med ett vrål som ekar genom rummen, först får du tag i golvmoppen som bryts av på mitten utan besvär, ditt objekt stirrar på dig med stora ögon, du voltar i luften och landar på båda fötterna, precis tio ynka små centimeter från din måltavlas ansikte, du kan känna vibrationerna i luften.
du använder dina kung fu-moves till att få ner ditt offer på marken och nu väntar dödsstöten. Tystnaden är olidlig, vad kommer du att göra? Blir det en tumme ner, eller upp, kommer denna gladiator överleva? Du skrattar och säger din väluttänkta replik "I don't play well with others" och sedan gör du ditt sista drag.. 
eftertexterna rullar ner på skärmen och allt suddas ut och blir till svart.



Att städa är inte en av mina starka sidor.

Har du någonsin känt dig som om du är en schimpans bland en massa orangutanger? En göteborgare bland tio stockholmare?

Som om allt du säger är fel, allt du gör är konstigt eller värre du märks inte, du hörs inte, du finns inte. Men du vet ju att du finns, att du befinner dig där i rummet, men det är nästan så att du nyper dig själv i låret för att vara på den säkra sidan, du kanske drömmer, eller du hoppas att det är det du gör. Så kändes det idag, jag satt där i den lilla gruppen som jag blivit placerad i, log lite lätt (så där halv fånigt, du vet som man gör när man inte känner någon av ren artighet) Vi hade fått en uppgift och vi hade en timme på oss. De tre andra i gruppen kände varandra sen innan men jag, jag var en utböling, ett bihang, en okänd organism bland resten.

Dessa människor kunde inte sluta prata och mina ord, mina små försök till att skapa en kommunikations linje de överröstades av deras egna försök att uttala bokstäver. Tillslut gav jag upp, jag tog upp min vita flagga, som fick bestå av min mobil och började istället att skicka iväg nöd-meddelande, morsekod till mina vänner bara för att bevisa för någon att jag lever och när jag väl fick respons hoppade jag nästan ur min stol av glädje "jag lever! Jag lever!" tänkte jag för mig själv.

Människorna som satt omkring mig, de som på något sätt hade lyckats ignorera mig, kunde trots allt inte ignorera min meddelande signal - en gemensam blick från gruppen fick mig att välja ljudlöst. Jag blev fascinerad, jag personligen störde dem inte, men min mobil gjorde det. Ha! Jag hade hittat deras kryptonit och min ljudlösa telefon förvandlades snabbt till "ljud på" igen, hämnden är ljuv gott folk.

"Hur långt dröjer det tills deras blickar övergår till ren avsky ?" funderade jag smått för mig själv. Men det hann jag inte ta reda på, den kolossalt långa timmen hade nått sitt slut och det var dags att gå tillbaka.

Uppgiften lämnades in, min grupp försvann från min syn utan så mycket som en blick mot mitt håll och jag? ja, jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Ni osociala, vill inte lära känna nya människor - folk kunde låsa mig ute från er lilla klubb, men ni kunde inte osynliggöra mig - så det så!

En dag som denna, när arbetsveckan har börjat, kan man känna ångest krypa upp för ens ryggrad (Om världen någonsin kommer att gå under skulle jag gissa att det händer på en måndag) Ångesten om att man hellre skulle vilja bli doppad i tjära och fjädrar än att gå upp före sju på morgonen, än att sitta här, tvingad att utföra sina sysslor, sysslor som känns extremt onödiga och inte speciellt kreativa uttänkta.
Du stackars sate som måste utstå samma känsla som mig, du förstår mig allt för väl.

Jag önskar att jag vore någon annanstans och därmed slutar jag vara produktiv, istället sitter jag här och dagdrömmer mig bort till fjärran länder, där jag dricker drinkar med paraplyn, glassar mig i solen och försöker komma ihåg vad killen jag möte i baren kvällen innan hette utifall att jag skulle träffa på honom igen.

Jag tar en promenad bland palmerna och upptäcker en ny lite affär som jag inte lagt märke till förut och där inne hittar jag den perfekta strandklänningen, den som jag drömt om, den som passar mig perfekt, jag ser underbar ut i den och den bara dök upp, så där som saker och ting gör när man fantiserar. Ingenting har logik och det behövs inte, det är bara att njuta av stunden. Carpe diem!

Sen vaknar jag upp såklart, tittar mig omkring och suckar. Jag har inte på något magiskt sätt förflyttat mig femtusen mil härifrån, ingen ande i lampan här inte. Utan jag sitter här, fast. Räknar dagarna till fredag, när veckan återigen blir helg och jag kan ligga i min säng och välja att inte gå upp.

killen i baren hette Enrique förresten ;) Ay caramba!

Det här är till alla er som inte riktigt fattat det där med ordet "nej" ännu. Kanske är det så att era mammor och pappor gav er allt när ni var små, allt förutom ett nej eller så kanske ni blev tappade på huvudet och att det är just det som gör att ni inte riktigt hänger med oss alla andra där ute i världen men så här är det:

När du ställer en fråga till någon, vem som helst - det kan vara din bästa vän eller din värsta fiende (varför du nu skulle ställa en fråga till din värsta fiende vet jag inte men skit samma) när du ställer denna fråga och den som svara säger "nej" då är det så att person i fråga menar "nej" de tre små bokstäverna som skapar detta ljud betyder att personen INTE vill gå med på det du nu vill. Vilket då betyder att det finns inte något "kanske" inget, "jo, men hon/han kanske bara säger så". Utan ett Nej är ett satans NEJ!

Jag tänker berätta en hemlighet medan jag redan är i farten, ibland, ja lyssna nu noga - ibland så behöver man inte ens tala ut de tre små bokstäverna utan vi människor har även ett kroppsspråk, tänka sig det va? Så person behöver inte ens uttala ordet, den kan skaka på huvudet, använda sina armar, ben, ja hela kroppen för att säga nej. Personen borde inte behöva ställa sig tätt intill dig och ditt öra och skrika "nej" för att du ska förstå.

Har du förstått nu eller måste jag tappa dig på huvudet en gång till?

Det finns den här människan i mitt solsystem som inte verkar förstå riktigt vad hon gör. Jag frågar mig själv om hon är bara dum eller en riktig "#!& - för det finns en gräns eller hur? Det finns en fin gräns mellan att vara en dum "blondin" eller en "%&# och ibland så ifrågesätter jag verkligen det hela. För att du som läsare om jag nu har några ska få en mer uppenbar syn framför dig så ska jag ge dig ett exempel eller två.

1#
Person 1 - Jag orkar inte längre.. så vi gjorde slut.. vi bara bråkade
Hon - Men vad bra ! då kan du vara singel med mig
Person 1 - Jo, kanske det kanske..
Hon - Men du sa ju att ni hade gjort slut, då är du singel ju!
Person 1 - .....

2#
Hon - Varför är du ledsen för?
Person 3 - För att jag inte mår så bra just nu, känner mig lite sjuk, har problem med familjen och bara allmänt nere.
Hon - Fan vad du var trist då!

Ja, jag vet inte om det bara är jag som ifrågesätter det hela, ja, tro nu inte att jag bara sitter här och klagar utan att ha tagit upp det med henne. Det har jag. Hennes ursäkt? "Jag har svårt med mina känslor" och "du vet ju hur jag är" Min fråga är - När kommer droppen som fick bägaren att flyta över? Kan man lära en gammal hund att sitta? Och hur länge kan man skylla på "du vet ju hur jag är"? .