En Wannabe bland oss alla
Där sitter man i sin fulla ro, tittandes på något program som går i repris, ett program man egentligen inte vill se men som man tittar på ändå (Mest för att man inte orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen som ligger en meter bort)
och bara njuter av söndagen. Man har gett sig själv en sovmorgon eftersom man anser att man fullständigt är värt det efter lördagens bravader - lite för mycket vin och lite för lite vatten. Lite för mycket dansande, lite för lite vila. Man förtjänar mycket efter en kväll ute på stan bland tafsande medelåldersmän som borde stannat hemma för att lösa korsord istället och de oändliga köerna till damernas som får en på allvar att fundera på ett könsbyte.
Man sitter där och njuter i fulla drag eller okej, man kanske inte njuter men man försöker i alla fall och då plötsligt dyker den jäveln upp, du kan känna hur din kropp reagerar mot den, alla anti-kroppar du har går ut i krig men det är lönlöst, den finns där, den jagar dig. Den får dig att starta din tankeverksamhet som förmodligen inte fungerat sen i torsdags eller var det onsdags?. Det är söndagsångesten.
Imorgon är det måndag (roten till all ondska) och man bit för bit börjar man tänka på arbete och vardagens besvär. Man vet att man måste förberedda sig för att gå lägga sig tidigt (finns det något värre?), ingen sen kopp av kaffe här inte, ingen bra nattfilm. Varför är det alltid bra nattfilmer på söndagar?. Snacka om idioti! och inga långa natt-samtal om vad du skulle ta med dig till en öde ö med en av dina bästa vänner eller ditt senaste ragg.
Söndagen är förstörd. Jag har alltid ansett att söndag inte borde räknas med som helg. Visst du är "ledig" men den där sinnesron som man har på lördagar är borta, den där lättnaden man får på fredagar är som bortblåst, istället har man bara ångest. Söndagen är som Judas, en förrädare, den är falsk, den bara låtsas som om den är en av de där underbara, den är en wannabe bland fredag och lördag.
Söndag, jag gillar dig inte.
