Tolv dagar kvar innan jag åker, lämnar vardagens trygga famn. Därför försöker jag hinna med allt och alla. Från det blå dyker folk upp och vill träffas - Vad fan! Kunde de inte hört av sig för ungeför en månad sen när kalendern var mindre full? Nej. Det är nu de vill träffas, ta en fika, äta middag eller ha en utekväll. Den senaste veckan har jag knappt varit hemma, dagarna är schemalagda från morgon till kväll. Roligt men batterierna börjar ta slut. Alone-time, what's that?..Visst, visst det är egentligen väldans sorgligt att jag sitter här och klagar på att vara populär, vad är det för fel på mig? Hur kan jag göra det? Här finns det människor i världen som inte har några vänner alls, som inte har någon och jag klagar på att jag har för många?  Aldrig ska man vara nöjd!

Ibland kan och behöver man inte göra något annat än att nicka medgivande, ge tummen upp och följa rytmen.

"I get up in the evening
and I ain't got nothing to say
I come home in the morning
I go to bed feeling the same way
I ain't nothing but tired
Man I'm just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help"
- Bruce Springsteen "Dancing in the dark"

..Och självklart inse att du är inte den enda som kan bli trött på dig själv. Förstå dina vänner och familj som måste leva med dig. Livet är fan inte lätt när det är svårt .

Jag är sjuk, näsan rinner så där härligt vattnigt och kan liknas vid det svenska sommarvädret eftersom det aldrig slutar regna och rinna , vilket gör att jag nyser minst en gång i kvarten, dock borde jag inte klaga så mycket kring själva nysningen som faktiskt är rätt skön, pirrar gott i kroppen. Men ja, resten av mig pirrar väl inte så mycket förutom när jag darrar av feberfrossa, det är i och för sig ett sorts pirrande eller?

 Ja, så i alla fall jag är sjuk. Varför blir man alltid sjuk när man har som mest saker att göra? Jag har inget val än att gå upp tidigt och skaffa pass imorgon. Passfotot. Mm. Just det. PassFOTO när jag är sjuk. Jag menar någon däruppe vill mig tydligen riktigt ont, för skadeglädjen är enorm. Passfoton är i samma släkte som ID-foton och brukar aldrig sluta bra oavsett hur man försöker när man är frisk och kry, jag menar du skulle se mitt ID, jag ser ut som Bambi på motorvägen som upptäcker bilen alldeles försent, låt oss säga två sekunder innan krocken?. Och nu är det tänkt att jag ska fixa det hela med en förkylning.

Kan man ens få renen Rudolf att se okej ut med sin röda näsa? Med Bambi hade jag i alla fall en chans, stora ögonen och en förvånad blick kan man leva med. Men Rudolf?



.. Inte en chans!

Hur många timmar ska man sova per natt för att fungera normalt? Någonstans i huvudet har jag för mig att det är sju och en halvtimme. Det betyder att jag som vanligtvis går upp vid halv sju måste gå lägga mig.. Ja runt elva. En helt okej tid egentligen men ändå lyckas jag aldrig. Kan inte komma ihåg senast jag la mig vid elva. Skulle jag gå och lägga mig nu, just i detta tillfälle, men då ligger jag redan tjugo minuter bakom. Typiskt mig.

Jag har överlevt många dygn utan att sova, dessa två senaste veckor har jag jobbat heltid med en rutin att sova 4 timmar och vara vaken i 44. Ingenting händer, jag går på mitt såkallade resevbatteri - är glad, trött givetvis men glad, så får jag sova femton timmar, ja, sova så mycket att jag vaknar själv utan assistans av en alarmklocka, drömmarnas dröm och vad händer? Jag krashar givetvis stenhårt. Sitter och känner mig riktigt ensam.  Ironi? Vad lär jag mig av detta? Jo, att när jag lider av sömnbrist är jag en välfungerande människa men så fort jag får sova, så får jag även tid att tänka - tänka för mycket och detta gör mig till en icke så fungerande överanalytisk människa.
 

Det finns mycket som jag ogillar men inte mycket som jag hatar så mycket att jag nästan har inte kan andas.
Jag hatar när folk sätter in mig i fack, de bestämmer sig i förhand hur jag är och tror sedan att de vet vad jag är. "stockholmare", "dramaqueen", "the funny one", "subban",, jag har blivit kallad det mesta och det har inte så mycket med namngivningen att göra, men det som stör mig är de små kommentarerna som kommer med denna syn  "vad då? sånt gillar väl du?"  eller  "ja, sån är väl du". Jag avskyr det. Jag har bara lust att ställa mig där och skrika åt personen, berätta att jag är mer än så men samtidigt tycker jag synd om dessa människor som inte ser mer, de missar något.