SeriousSarcasm

"Konfusion eller förvirring är ett symtom orsakad av en störning i hjärnans funktion. Intellektuella förmågor - som orientering till tid, rum, situation och person, minnesfunktion, förmågan att hitta ord, förstå ord, läsa och skriva - försämras. Vid svår konfusion förekommer hallucinationer och vanföreställningar."

Jaha, så nu har man en störning i hjärnans funktioner också, som om man inte redan hade tillräckliga problem med moppe-fjortisen, som en dag kommer få sig en smärtsam överraskning (paintball, Guds gåva till de som älskar hämnd) om han inte slutar köra den irriterande lilla surrande cykeln utanför mitt fönster.

Den dumma "blondinen" som fortfarande inte fattar vad finkänslighet är och som inte heller har förstått att om man nu ska ha attityd mot andra så måste man göra det bra och såklart, sist men inte minst Mr. Nice som jag inte vill ha men som jag fortfarande har en konstig relation till som varken jag eller andra förstår och som tydligen är väldigt svår att bli av med.

Nej, nu väntar även hallucinationer och vanföreställningar bakom hörnet för att överraska mig, kommer väl vakna upp imorgon och hitta en rosa elefant i sängen eller ännu värre Mr. Nice. Nej, du självmordsbenägna där ute, livet är fortfarande värt att leva..jag lovar.

Men seriöst nu, tro inte att jag skulle hoppa ut genom mitt fönster nu bara för att dessa människor finns omkring mig eller kanske.. om det vore så att det fanns en chans att moppe-fjortisen skulle åka precis utanför mitt fönster när jag bestämt mig för att hoppa så skulle jag inte tveka att rädda världen från ännu en plåga, problemet är bara att jag tror inte att hoppet från mitt fönster skulle bli särskilt mördande - att hoppa någon meter ner på en gräsmatta känns inte speciellt förödande.

Det skulle nog snarare leda till ett brutet ben med gips som kliar i någon månad och ett år av terapi med någon dum sate som bara nickar och hummar varje gång man yttrar ett ord. Nej, den uppoffringen verkar inte så speciellt rolig, inte ens för en förvirrad människa (Jag) som tydligen har en försämrad förmåga att orientera i tid, rum och situation.

Nej, då vaknar jag hellre upp med en rosa elefant  och ett paintball-gevär i sängen.

Det här måste vara den tjugonde gången jag hör brummande utanför mitt fönster. Borde kanske inte kalla det brummande utan snarare ett irriterande surr som får mig fundera på hur många sätt man egentligen kan få av en person från en moped?

Det finns det självklara, hoppa fram ur en buske i precis rätt minut, (vi har alla sett en sådan action scene, men det var nog ingen moped, utan en motorcykel när jag tänker efter) men sen kan man ju kanske bli lite mer kreativ. Vad sägs om en spikmatta? Njae, känns som ett jobbigt uppdrag, köpa en matta, köpa massa spik och hamra i spiken i mattan. Springa ut för att sedan när fjortisen inte ser, hinna lägga ut den på vägen.

Nej, man måste kunna göra det på något lättare sätt. Vad sägs om vattenballonger? Ja, det verkar perfekt, rätt så ofarligt i sig, lätta att göra och en aning mer underhållande för mig. Att få se en fjortis, dyngsur och förbannad skulle nog göra min dag, kanske även min vecka.

Okej, jag hade valt vattenballonger men så hörde jag för den tjugo-första gången, det där irriterande surrandet från jag-har-ingen-bil-maskinen, surrandet har förvandlats till ett ekande, det är lite svårt att missa när den kör fram och tillbaka bara några meter från mitt fönster, jag provade att vara passiv och stängde mitt fönster men ljudet verkar bara bli högre. Så jag har ändrat mig, Vattenballonger är alldeles för snällt, jag menar, visst fjortisen blir förbannad och måste traska hem i sina blöta skor men nej, det måste finnas något mer ondskefullt, något mer hämnd a la hämnd.

Fjortisen på moped och jag måste hamna lika, vi måste hamna på samma spelplan. Eller okej, inte samma spelplan utan jag vill förstöra hans dag, jag vill ta den där mopeden och få den att försvinna spårlöst, jag vill segra! Jag vill kunna dansa runt grabben och sjunga glatt medan han gråter som en liten bebis. Tror du man kan ringa Maffian? en riktig Don Corleone skulle ju sitta rätt bra, han skulle ju till och med kunna få själva mopeden att springa för sitt liv. Det skulle vara rätt underhållande, se hur fjortisen springer efter sin älskade moped, kanske mopeden åker ut för ett stup och fjortisen hänger efter, som Hjulben och gråbent, och sen levde jag lycklig i alla mina dagar utan ljudet från en cykel med motor.

Om inte det funkar, finns det ju alltid Paintball.

Där sitter man i sin fulla ro, tittandes på något program som går i repris, ett program man egentligen inte vill se men som man tittar på ändå (Mest för att man inte orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen som ligger en meter bort)
och bara njuter av söndagen. Man har gett sig själv en sovmorgon eftersom man anser att man fullständigt är värt det efter lördagens bravader - lite för mycket vin och lite för lite vatten. Lite för mycket dansande, lite för lite vila. Man förtjänar mycket efter en kväll ute på stan bland tafsande medelåldersmän som borde stannat hemma för att lösa korsord istället och de oändliga köerna till damernas som får en på allvar att fundera på ett könsbyte.

Man sitter där och njuter i fulla drag eller okej, man kanske inte njuter men man försöker i alla fall och då plötsligt dyker den jäveln upp, du kan känna hur din kropp reagerar mot den, alla anti-kroppar du har går ut i krig men det är lönlöst, den finns där, den jagar dig. Den får dig att starta din tankeverksamhet som förmodligen inte fungerat sen i torsdags eller var det onsdags?. Det är söndagsångesten.

Imorgon är det måndag (roten till all ondska) och man bit för bit börjar man tänka på arbete och vardagens besvär. Man vet att man måste förberedda sig för att gå lägga sig tidigt (finns det något värre?), ingen sen kopp av kaffe här inte, ingen bra nattfilm. Varför är det alltid bra nattfilmer på söndagar?. Snacka om idioti! och inga långa natt-samtal om vad du skulle ta med dig till en öde ö med en av dina bästa vänner eller ditt senaste ragg.

Söndagen är förstörd. Jag har alltid ansett att söndag inte borde räknas med som helg. Visst du är "ledig" men den där sinnesron som man har på lördagar är borta, den där lättnaden man får på fredagar är som bortblåst, istället har man bara ångest. Söndagen är som Judas, en förrädare, den är falsk, den bara låtsas som om den är en av de där underbara, den är en wannabe bland fredag och lördag.

Söndag, jag gillar dig inte.

Där stressar man med resten av stockholms befolkning genom centralens dörrar, man ser till att inte råka hamna på andra sidan av tunneln, för chansen att du skulle bli nertrampad är på cirka 96,61%, du kan helt enkelt inte gå mot strömmen vid centralen. Alla har vi tydligen bråttom, eller okej, jag har egentligen inte bråttom men jag hänger med i farten så att säga. Jag går där och känner mig så där lagom viktig "Flytta på dig människa, jag har ett viktigt höjdar-möte att gå på" -viktig.

Genom spärrarna, ner för trapporna och där i denna historia ska jag komma fram till tunnelbanan men nej inte i denna. I denna historia så hamnar jag i slutet av trappan bakom en människa som stannat upp. Hon står alltså precis nedanför det sista trappsteget och pratar i telefonen. Bakom henne bildas i rusningens tid en kö och hon märker det inte.

Lusten att agera våldsamt bultar i kroppen, att bara få knuffa till människan lite, det kan hon väl ändå inte skadas av eller hur? Eller jag vet, dra till med en vanlig armbågsknuff, en sådan där som riktigt visar vad man tycker och tänker, en stockholmsk-jag-tittar-riktigt-snett-på-dig-för-du-är-allmänt-jobbig-knuff, det låter väl ändå som en bra idé eller åtminstone en vänligare sådan än att ge henne en smäll i bakhuvudet. Men som den moder Theresa jag är väljer jag istället att ta en omväg, och zick zackar förbi denna dam men såklart inte utan att vända mig om för ett ögonblick bara för att se hur trafikstockningen ser ut.

Damen står kvar babblandes på sin mobil och jag stannar upp för ett ögonblick och tycker synd om henne. Kanske är hon en turist, en sådan som vill spela världsvan och pratar med sin gamla kompis ute på landet om hur absolut helt fantastisk hon har det här, hon beskriver glatt hur en rulltrappa fungerar och hur människor använder sina solglasögon inomhus fast att det inte finns någon sol.

Tåget rullar in på perrongen och damen ifråga dyker helt plötsligt upp vid samma dörrar som jag, trafikstockningen vid trapporna är som bortblåst och människor i massor springer nerför stentrapporna. När denna kvinna helt utan förvarning knuffar till mig, jag tittar på henne och hon ger mig en sne blick. Jag andas, jag tror i alla fall att jag fortfarande andas, jag vet inte riktigt, minnet är lite suddigt men jag kommer ihåg att jag lärt mig en läxa. Att vara snäll är inte alltid lätt i storstan och nästa gång, ja då kanske jag inte är så snäll.

Vad menar han egentligen? Vad är det han vill? Försöker han säga något? För många hintar, för många koder för mitt stackars huvud.

Jag undrar hur många gånger jag tänkt så, det känns som om så fort det kommer in en man i bilden så får man för sig att man är någon sorts psykolog, någon som ska tyda hans meningar. Nu har han inte sms:at tillbaka på en kvart, "ignorerar han mig?" "vill han inte svara?" "varför svarar han inte?" "Vill han inte prata med mig?"

Jag skäms när jag kommer på mig själv med dessa tankar. Det är olidligt. Det är hemskt. Man borde skämmas. Att behöva den bekräftelsen är inte något man borde sträva efter. Men istället för att skärpa sig, istället för att gå vidare så sitter man där med sina väninnor och pratar sönder det hela. "Men vad sa han då?" "Du vet hur män är, de.."  "Jo men han menar nog så här.."

Det är riktigt sorgligt, här befinner man sig på 2000-talet,, man har sitt liv, man har sitt arbete, sina vänner, sitt eget. Man har klarat sig själv utan problem. Men så fort en man kommer in i ens liv så förvandlats denna superkvinna till något annat, till en satans psykolog. Jag vet inte vad du tycker men själv så börjar jag tröttna på att tolka och tyda, jag börjar trötta på att bete mig som psykolog - jag är ingen psykolog, kommer aldrig att bli en. Jag har helt enkelt tröttnat på att spela dessa oändliga spel som aldrig verkar ta slut.

Sms1 "Det är så tråkigt att vara ensam"

Sms2 "Jag var på en fest igår, där fick jag kyssar från två tjejer.."

Sms3 "Damn that girl liked me"

Sms4 "I miss you"

Vet du vad?

GAME OVER

Ibland så hamnar man i situationer där man önskar att man kunde trolla bort sig själv. Man skulle blunda och blåsa ut sina ljus om man kunde men det fungerar inte. Nej, istället står du där, fast och väntandes på att din överlevnadsinstinkt ska slå in.

Så jag stod där fast i en fälla, denna endast engelsktalande man, (har aldrig i mitt liv för sett denna man) ignorerade varenda hint till att jag inte var intresserad. Jag skruvade upp min musik men han fortsatte att prata, jag tog upp räddaren i nöden - Mobilen för att ringa ett samtal (tänkte att då kanske skulle mannen fatta hinten) men han stod kvar. Jag ignorerade hans blick men han höll sig kvar.  Vårt lilla samtal som mer eller mindre bestod av honom som deltagare, lät ungefär så här.

Mannen X - You are beautiful
Jag - Well, thank you
Mannen X - What's your name?
Jag - ....
Mannen X -  I just want to be friends
Jag - uhm..
Mannen X - So what are you doing?
Jag - I'm calling a friend, I'm suppose to meet him.
Mannen X -  Okey
Jag - I have to go
Mannen X - You are beautiful, I just want to be friends
Jag - Bye.

Nu är min fråga så här? Tror killar verkligen att en sådan uppraggning fungerar? Har den någonsin fungerat? Kan det vara möjligt att det någonsin har fungerat?  Vem säger "I just want to be friends" ? Vad  trodde han skulle hända? Att jag skulle puta in honom på toaletten och ha hett sex? För isåfall måste hans raggning utvecklas bra mycket mer än "You are beautiful" för att jag överhuvudtaget skulle sära på benen.
När jag nu ändå är på gång kanske jag skulle berätta för dig vad en bra raggning är.

För det första, behandla mig inte som om jag är någon satans byte som du ska fånga in, för det är jag verkligen inte. Jag biter om du försöker.
För det andra, om tjejen tittar ner, vägrar säga sitt namn, tar på sig sina hörlurar igen och väljer att prata i mobilen så är hon inte intresserad och hon kommer inte bli intresserad bara för att du ger henne en komplimang.
För det tredje, vad hände med att flörta innan du väljer att komma fram? Det är en bra grej för att se om tjej överhuvudtaget är intresserad och nej, oftast spelar hon inte svårflörtad.
För det fjärde, vad sägs om att bara säga hej och presentera dig på ett icke, jag -vill-ha-dig-nu-för-du-är snygg-sätt.
För det femte, Använd ögonkontakt - glöm nu inte bort att hennes ögon förmodligen sitter en bit längre upp än vad du tittar.

Kom igen nu grabbar. Är det så satans svårt?

Det fanns en gång en ung flicka, hon var en oförstående flicka , hon trodde att alla var lika vänliga mot henne som hon var mot dem, att alla människor som hon träffade tog saker och ting lika allvarligt som henne och därför blev denna flicka sårad. Varje löfte, varje lögn, hon trodde på dem.

Denna flicka fällde många tårar medan dessa människor runt henne utnyttjade hennes vänlighet, hennes vilja att vara till lags, hennes önskan om vänskap. De bad henne att hjälpa dem, att trösta dem, att vara där för dem men sedan när det var flickan som behövde någon, som saknade något, då fanns det ingen där.

Flickan började tvivla på sig själv, var det hon som inte fungerade, som gjorde fel, som inte hörde hemma? Var det hon som inte förstod, var det hon som var dum. Varför fanns det ingen där som orkade lyssna? Varför var hon ensam trots att hon alltid ställde upp för sina egna?

Denna flicka lärde sig fort livet inte var så underbart som hon trott, familj och vänner var inte de stöttande pelarna som hon en gång trott, hon grät, hon svor, hon ifrågasatte sig själv när hon borde ifrågasatt de som nära henne var.
Men sedan hände något, en dag vaknade hon upp och det var som om en blixt slagit ner, det var inte flickan i sig som var problemet, det var dem.

Hon hade gett och gett och gett tills det inte fanns något mer, det fanns inte ens något kvar till henne själv och aldrig fick hon något tillbaka. Flickan började att säga ifrån, började yttra sig och de som henne nära var? Ja, några av dem försvann vid denna utveckling, andra stannade kvar. Men tro nu inte att trots att den unga flickan som blivt en ung kvinna, att hon är klar.

Nej, den unga kvinna tar ett steg i taget, ibland två steg bakåt men hon försöker.