Förrförra helgen träffade jag på en sjöman, helgen därefter en blivande doktor och ikväll en blivande polis. Jag börjar se ett mönster, en röd tråd som jag måste medge inte är så pjåkig. Inte så pjåkig alls.

Han gillar mig men jag? jag gillar honom inte (kan vi inte bara vara vänner?). Hur hamnar jag i dessa situationer? Hur lyckas jag? Varför gillar dessa killar mig samtidigt som jag inte känner något, det finns inget där, det är tomt. Är det jag? Är det jag som är så ärrad, så avdomnad, som blev så totalt sårad av det som en gång var, att jag förlorat det. En skrämmande tanke - att det är jag.

Hur kan man vilja vara singel? Det är ju så mysigt och härligt och alldeles, alldeles underbart att ha någon att krama när man kommer hem, att ha någon som köper rosor till en på alla hjärtans dag. Ja, men fan vad härligt det är att kunna kliva in på en bar och leka fiskdamm, tusan vad härligt det är att istället för att köpa en julklapp till sin partner att kosta på sig de där utav-denna-värld-snygga skorna som man dreglat på över i två månaders tid.

Ibland kan man ju undra hur människor tänker, jag kan inte räkna på mina händer - hur många gånger jag har fått den där blicken, den där som alla vi glada singlar möter när man säger med största självsäkerheten att man är singel till någon som själv är i ett förhållande. Den där gud-vad-det-är-synd-om-dig blicken! Och sen kommer frågan "varför?" Ja, för det är ju klart att om man är singel måste man ha en ursäkt för att vara det, det kan ju absolut inte vara så att du själv valt att vara singel?. Att du har under dina levnadsår insett har du inte är något flickvänsmaterial(ännu, om någonsin?) du väljer hellre skorna framför killen, det vore ju konstigt och helt onormalt. Sen när man själv ställer frågan till den monogama, flickvänstypen (du vet hon som inte kan sluta prata om killen i sitt liv, hon som får dig att vilja hoppa ut framför en bil) varför hon har pojkvän, då tittar hon på dig som om det var det dummast hon hört, som om det är det livet går ut på, att hitta en partner, gifta dig, skaffa villa, vovve och Volvo, men tänk om man vill ha mer? Tänk om man inte vill nöja sig med grannpojken? Tänk om man är kravmärkt och man tycker att det är helt okej, faktiskt för att vara ärlig - det är helt jävla underbart!

"..det är inte du, det är verkligen jag, det är jag som det inte står rätt till hos, det är jag, jag, jag som är det stora jävla problemet.. Inte du yada, yada, yada" Jag hatar att låta som någon dålig b-film på fyran men ibland kan man väl verkligen inte hjälpa det. Jag har i alla fall berättat för Mr. Nice guy hur det står till uppe i mitt (inte så mentalt friska) huvud och ja, jag tror inte att det gick något vidare eftersom jag knappt fått en respons från människan, han är nog arg. Eller så är det så att han inte bryr sig och jag går runt och tror att han är arg för att få mig själv att verka mer betydelsefull än vad jag egentligen är, vem vet! ..men han är nog arg ändå.

Det är dock rätt irriterande att inte få någon reaktion, jag tror att jag hellre velat att han skrek åt mig än denna tystnad, men samtidigt vet jag att om han nu hade höjt rösten så att jag istället blivit arg så ja, det hela är väl på gott och ont. Problemet när det är en själv som har avslutat det hela så vet man att han inte är skyldig mig något, han är inte ens skyldig mig en satans gul post it lapp och den enda man har att skylla på är en själv. Det är fruktansvärt störande att inte kunna skylla på någon annan åtminstone ett litet tag, vilket är ett av plusen när man själv blir dumpad - man har alltid någon att skylla på, någon att klaga på, någon att använda voodoo på, jag har ju ingen vidare lust att använda voodoo på mig själv, det tappar liksom det roliga i det hela. Skadeglädje är ju faktiskt bara roligt när det händer någon annan, när det är en själv som halkar på en isfläck och slår i häckens mjuka delar, ja då är det inte lika roligt.

Nej, inte är det särskilt roligt att såra någon men vad fan ska man annars göra? Vad ska man göra när man inser att situationen (som man själv satt sig i) är helt fel. Man inser att man nog inte är det rätta flickväns material för just den personen samtidigt som man även inser i sina stunder av mental friskhet att han inte är det rätta material för dig (den kravmärkta kvinnan). Det är ju bara att suga på den sura citronen och försöka se glad ut, försöka utpressa optimisten i sig att komma fram ännu en gång trots att max kvoten på två gånger per år redan har fyllts ut. Man måste helt enkelt ta konsekvenserna av ens handlande, vilket är ofantligt fruktansvärt avskyvärt.

..Nästa gång kanske man kan komma undan med en liten vit lögn istället som "jag ska flytta till brasilien om två dagar, till ett kollektiv där vi ska odla oregano och jag kommer aldrig mera hem och ett långdistansförhållande är inte något jag klarar av just nu..de har inte ens telefoner där.. nej, inte internet heller"

Okej, jag har något att erkänna, för ett tag sen var jag på dejt (filmhyrning&Matlagning) - på dejt med Mr. Nice guy, hur jag hamnade där är ännu rätt oklart (En inbjudan? Ett upptåg utan tankar på konsekvenser?) men jag har helt enkelt accepterat att jag inte vet om jag hatar honom eller om jag är intresserad. Eller det är väl snarare så att jag är en del intresserad men att det finns något som stör mig, som en stor tagg i foten och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det är. Med min tur är det väl något stort, han är gift? han är gay? han är egentligen en rymdvarelse som är här för att ta över jorden? Och jag kan tyvärr inte bortse ifrån det hela. (Jag tror det har att göra med att jag är kvinna)

Vi kysstes och det var okej, det var inte eld och fyverkerier men det var inte heller slabb och vitlöksandedräkt, det fanns väl något där men ännu en gång har jag upptäckt problemet med att dejta en Mr. Nice guy, han var för snäll - Han var allt min kära mor skulle önska sig i en dejt för hennes dotter till och med när det kom till kyssandet. Det fanns inga händer som gick på upptäcksfärd, inget kläm och inget känn iallafall inte mer än vad som var mellanstadiet, när man tyckte kramar, pussar och lite smek på armarna och ryggen var så långt man kunde gå.

Själv önskade jag att han skulle visa mig vart skåpet stod, att han skulle trycka upp mig mot garderobsdörren och visa mig att snälla killar egentligen är dåliga killar som kommer undan med det de gör - men ingenting hände förutom lite tunga och en erbjudan att sova över.

Och eftersom allt handlar om förspelet blev hans inbjudan om att sova över nekad. Inte ville jag slösa bort min natt med att ligga sexuellt frustrerad bredvid Mr.Nice guy (som förmodligen skulle tycka att vi borde sova med kläderna på) och sedan åka hem med falskt knullrufs som endast blivit till av att han inte äger en hårborste, nej, då kunde sexuelltfrustrerade jag lika gärna åka hem och ligga i min egna säng.

Vin och vänner, vänner och vin..speciellt ens vänninor och vin går ihop lika bra som korv med bröd eller Marabou-chokladkaka och menstruation. Man sitter där på en uteservering och vinet bara väller in samtidigt som det även väller ut lite senare (Köerna på damtoaletterna är sorgliga! det är därför vi kvinnor går tillsammans..går fortare så) Helt plötsligt märker man att man mer eller mindre har börjat tävla om att överrösta musiken i bakgrunden och man märker även att det var länge sen det man såg botten på vinglaset (det verkar som om glaset fyller på sig själv, alldeles magiskt, helt fantastiskt)

Man pratar på om allt, konversationen har inga gränser (tyvärr) den kan gå från att prata om busstrejken till hur man på bästa sätt ger oralsex. Som sagt, det finns inga gränser. Sen så dyker det upp, det manliga könet. De där männen som suttit och glott på oss sen de kom in (Man känner sig lite smått överbevakad). Dyker helt plötsligt upp vid ens sida och varje gång är det detsamma, kanske inte samma ord men samma mening "Får man göra er sällskap?" och innan man ens hunnit yttra sig, sitter de där. Stolarna trollas magiskt upp ur deras bakfickor och så sitter de där och ler. Varför ler de alltid så fånigt? varför? det är veckans fråga, varför detta fåniga leende? och varför har vissa män inte förstått ännu att våra ögon inte sitter där brösten sitter? 

 

Som jag sagt i tidigare och som jag fortfarande anser överensstämmer med tidigare inlägg så förstår jag mig inte på det andra könet. För mig är det manliga könet ungefär lika förståeligt som Schack - Har försökt förstå mig på det men lyckas aldrig riktigt greppa det.

Ja, nu är det så här, Mr Nice Guy har dykt upp igen, vi hade ett litet avbrott ett tag, där incidenter gjorde att både han och jag var smått irriterade eller snarare han var irriterad och jag? jag var arg. Det blev hellre inte bättre när Mr. Nice får för sig att yttra sig ungefär så här (snabbversionen).

Mr. Nice - Är du irriterad på mig?

Jag - Vad tror du?

Mr. Nice - Säg inte att du är en sådan där som håller agg i hundra år.

Morr..Jag vet inte riktigt vem som lärt denna Mr. Nice, hur man pratar med en aningen irriterad kvinna men låt mig bara säga att det var en riktigt dålig idé ungefär lika dålig som att svara "Ja" när din flickvän frågar om klänningen får hennes rumpa att se stor ut.

Men, men för att komma vidare, jag under min senaste härliga utgång blev så där härligt alkoholiserad där jag under en viss stund i mitt lyckorus och med hjälp av andra som ska vara mina såkallade vänner (Är de inte de som ska stoppa dåliga fylle- idéer?) får för mig att drunk dial Mr. Nice. Detta leder till ett samtal som jag inte riktigt kommer ihåg om jag ska vara ärlig, det är rätt dunkelt i den delen av köping om vi säger så men med tanke på gårdagens textmeddelande måste jag lyckats rätt bra med att upprätthålla våran kontakt - Han frågade om jag hade för mig något på midsommar och om jag hade lust att spendera den med han och hans vänner.

Ja, nu är väl kruxet det att jag fortfarande inte är intresserad av honom som något mer än vän (Okej, okej rätt trevligt att ha någon att flörta med när man känner sig låg eller allmänt full-kåt) Så att fira midsommar med honom känns väl inte som den bästa idén. Förresten är jag redan inbokad hos tre sammankomster den dagen och en fjärde skapar lite svårigheter med tanke på att de ännu inte uppfunnit en tidsmaskin som gör att jag kan befinna mig på fyra platser samtidigt. (Jag skulle inte klagat förr, förra veckan, om att jag inte hade några planer till midsommar - tji fick jag)

Så hur löser jag detta? Ja, vi tar den lätta vägen, den som inte är speciellt snäll men nöden kallar - jag struntar i att svara på meddelandet så får vi se vad som händer.

Dagen efter, de flesta av oss känner igen symptomerna efter en kväll ute, en kväll innehållande alldeles för lite vett och för mycket alkohol. Tyvärr har denna tillfälliga åkomma även biverkningar, det kan gå lätt huvudvärk och allmän seghet till dunkande huvudvärk, illmående event. kräkande och en känsla av att man aldrig mer kan äta - något annat än snabbmat (Nachos..mmm..)eller ta sig upp ur sängen, om det nu var sin egen säng man hamna i 

Tyvärr, var min gårdag en sådan där som ger en den där sista biverkningen, den där som får en att vakna upp men genast att ångra att man vaknat upp - hela rummet snurrar inklusive dig själv. Den där härliga känslan som får en att yttra de fem kända orden "Jag ska aldrig mer dricka"

Så nu sitter (sängliggandes) jag här och ifrågasätter min egna styrka, min egna förmåga att säga nej. En del av mig ser detta problem som något min mor gett mig. Min kära mor som alltid lärt sin dotter (jag) att man tackar inte nej till något att dricka, visst då var det förmodligen saft och inte vodka men rutiner sitter i. En annan del av mig vet att gårdagen var mitt egna fel, jag kunde ha druckit H2O eller Virgins (drinkar utan alkohol) istället. Men inte jag, inte.
Nej, jag ska celebrera med mina vänner och hålla samma tempo såklart! Jag ska ha massa fyllesamtal som jag kan ångra dagen efter (varför ringde jag Mr.Nice guy, varför?), jag ska ha förlorat en hel del hjärnceller och såklart ska jag förlorat min värdighet när jag tittar på de bilder som togs under gårdagen (hur kunde jag tycka att den posen/minen var en bra idé?) Resultatet av detta är att jag fortfarande befinner mig i min älskade säng sedan i morse..

Förutom när ett av mina behov kallade (jag kunde inte sluta tänka på ett glas med coca cola) Tog jag mig äntligen upp ur sängens sköna omfamning för att bege mig till affären (affärer har coca cola). Det är vid sådana tillfällen som man äntligen förstår att solglasögon inte bara är en accessoar som ska få en att se "cool" ut, utan även en livsnödvändighet. Men när man är bakis så döljer tyvärr inte ens de mörkaste solglasögonen konsekvenserna av baksmällan - håret har blivit knullrufsat och ens kläder består av det som var lättast att få på sig, mjukisbyxor och en sjabbig t-shirt.

Nej, utan istället får man stå ut när kassörskan skrattar lite smått åt en, när man står där i kassan ( fortfarande med solglasögonen på sig), barnen som förväntar sig att man när som helst ska förvandlas till hulken, vilket man nästan gör eftersom de inte kan sänka sin röstnivå! och såklart  grannarna på balkongen som tittar efter en utifall att man skulle snubbla på en osynlig tråd - skadeglädje (Balansen har jag fortfarande inte funnit sen igår kväll när jag mer eller mindre kröp upp för trappan)

Ursäkta mig men mitt glas cola med isbitar väntar.

Nu är det fullständigt bevisat att jag inte förstår mig på det motsatta könet. Jag ger upp. Funderingar på om homosexualitet skulle kunna vara min grej verkar helt plötsligt väldigt logiska. Men samtidigt oavsett hur mycket jag skulle vilja så är jag inte så där speciellt attraherad av min egna sida. Näe, tyvärr kvinnor är inte my cup of tea.
Nej, det är nog dags att bli celibat.  "Celibat (av latin caelebs, "ogift") är ett livsval bestående i totalt avstående från könsumgänge och även oftast all slags umgänge med det motsatta könet."

Jag undrar om en vibrator räknas som könsumgänge? Bara en tanke så där.
Fast jag måste medge att inte heller det låter så där speciellt frestande- att leva ens liv med endast sina vänninor och  vibrator som umgänge. Nej, jag vet inte vad jag ska hitta på. Jag är bara så trött på dessa män/pojkar som ska överdriva - antingen spelar de Mr. Nice guy eller så spelar de Mr. Asshole. Och när man väl tar upp de med dem säger de "Snälla killar vinner aldrig, tjejer vill bara ha bad guys" .

Ja eller hur? den har jag aldrig hört förut, jag tror att det uttrycket mest är till för att ha en ursäkt. Den är bra att använda när man blivit dumpad. "Hon ville inte ha en snäll kille, jag gjorde allt som hon ville men ändå så valde hon den skitstöveln" Bla bla bla.. öronen blöder. Nej, jag ger upp. 

Ibland så hamnar man i situationer där man önskar att man kunde trolla bort sig själv. Man skulle blunda och blåsa ut sina ljus om man kunde men det fungerar inte. Nej, istället står du där, fast och väntandes på att din överlevnadsinstinkt ska slå in.

Så jag stod där fast i en fälla, denna endast engelsktalande man, (har aldrig i mitt liv för sett denna man) ignorerade varenda hint till att jag inte var intresserad. Jag skruvade upp min musik men han fortsatte att prata, jag tog upp räddaren i nöden - Mobilen för att ringa ett samtal (tänkte att då kanske skulle mannen fatta hinten) men han stod kvar. Jag ignorerade hans blick men han höll sig kvar.  Vårt lilla samtal som mer eller mindre bestod av honom som deltagare, lät ungefär så här.

Mannen X - You are beautiful
Jag - Well, thank you
Mannen X - What's your name?
Jag - ....
Mannen X -  I just want to be friends
Jag - uhm..
Mannen X - So what are you doing?
Jag - I'm calling a friend, I'm suppose to meet him.
Mannen X -  Okey
Jag - I have to go
Mannen X - You are beautiful, I just want to be friends
Jag - Bye.

Nu är min fråga så här? Tror killar verkligen att en sådan uppraggning fungerar? Har den någonsin fungerat? Kan det vara möjligt att det någonsin har fungerat?  Vem säger "I just want to be friends" ? Vad  trodde han skulle hända? Att jag skulle puta in honom på toaletten och ha hett sex? För isåfall måste hans raggning utvecklas bra mycket mer än "You are beautiful" för att jag överhuvudtaget skulle sära på benen.
När jag nu ändå är på gång kanske jag skulle berätta för dig vad en bra raggning är.

För det första, behandla mig inte som om jag är någon satans byte som du ska fånga in, för det är jag verkligen inte. Jag biter om du försöker.
För det andra, om tjejen tittar ner, vägrar säga sitt namn, tar på sig sina hörlurar igen och väljer att prata i mobilen så är hon inte intresserad och hon kommer inte bli intresserad bara för att du ger henne en komplimang.
För det tredje, vad hände med att flörta innan du väljer att komma fram? Det är en bra grej för att se om tjej överhuvudtaget är intresserad och nej, oftast spelar hon inte svårflörtad.
För det fjärde, vad sägs om att bara säga hej och presentera dig på ett icke, jag -vill-ha-dig-nu-för-du-är snygg-sätt.
För det femte, Använd ögonkontakt - glöm nu inte bort att hennes ögon förmodligen sitter en bit längre upp än vad du tittar.

Kom igen nu grabbar. Är det så satans svårt?