Öga för öga, tand för tand
Har du någonsin känt dig som om du är en schimpans bland en massa orangutanger? En göteborgare bland tio stockholmare?
Som om allt du säger är fel, allt du gör är konstigt eller värre du märks inte, du hörs inte, du finns inte. Men du vet ju att du finns, att du befinner dig där i rummet, men det är nästan så att du nyper dig själv i låret för att vara på den säkra sidan, du kanske drömmer, eller du hoppas att det är det du gör. Så kändes det idag, jag satt där i den lilla gruppen som jag blivit placerad i, log lite lätt (så där halv fånigt, du vet som man gör när man inte känner någon av ren artighet) Vi hade fått en uppgift och vi hade en timme på oss. De tre andra i gruppen kände varandra sen innan men jag, jag var en utböling, ett bihang, en okänd organism bland resten.
Dessa människor kunde inte sluta prata och mina ord, mina små försök till att skapa en kommunikations linje de överröstades av deras egna försök att uttala bokstäver. Tillslut gav jag upp, jag tog upp min vita flagga, som fick bestå av min mobil och började istället att skicka iväg nöd-meddelande, morsekod till mina vänner bara för att bevisa för någon att jag lever och när jag väl fick respons hoppade jag nästan ur min stol av glädje "jag lever! Jag lever!" tänkte jag för mig själv.
Människorna som satt omkring mig, de som på något sätt hade lyckats ignorera mig, kunde trots allt inte ignorera min meddelande signal - en gemensam blick från gruppen fick mig att välja ljudlöst. Jag blev fascinerad, jag personligen störde dem inte, men min mobil gjorde det. Ha! Jag hade hittat deras kryptonit och min ljudlösa telefon förvandlades snabbt till "ljud på" igen, hämnden är ljuv gott folk.
"Hur långt dröjer det tills deras blickar övergår till ren avsky ?" funderade jag smått för mig själv. Men det hann jag inte ta reda på, den kolossalt långa timmen hade nått sitt slut och det var dags att gå tillbaka.
Uppgiften lämnades in, min grupp försvann från min syn utan så mycket som en blick mot mitt håll och jag? ja, jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Ni osociala, vill inte lära känna nya människor - folk kunde låsa mig ute från er lilla klubb, men ni kunde inte osynliggöra mig - så det så!
