Måndagar är roten till all ondska
En dag som denna, när arbetsveckan har börjat, kan man känna ångest krypa upp för ens ryggrad (Om världen någonsin kommer att gå under skulle jag gissa att det händer på en måndag) Ångesten om att man hellre skulle vilja bli doppad i tjära och fjädrar än att gå upp före sju på morgonen, än att sitta här, tvingad att utföra sina sysslor, sysslor som känns extremt onödiga och inte speciellt kreativa uttänkta.
Du stackars sate som måste utstå samma känsla som mig, du förstår mig allt för väl.
Jag önskar att jag vore någon annanstans och därmed slutar jag vara produktiv, istället sitter jag här och dagdrömmer mig bort till fjärran länder, där jag dricker drinkar med paraplyn, glassar mig i solen och försöker komma ihåg vad killen jag möte i baren kvällen innan hette utifall att jag skulle träffa på honom igen.
Jag tar en promenad bland palmerna och upptäcker en ny lite affär som jag inte lagt märke till förut och där inne hittar jag den perfekta strandklänningen, den som jag drömt om, den som passar mig perfekt, jag ser underbar ut i den och den bara dök upp, så där som saker och ting gör när man fantiserar. Ingenting har logik och det behövs inte, det är bara att njuta av stunden. Carpe diem!
Sen vaknar jag upp såklart, tittar mig omkring och suckar. Jag har inte på något magiskt sätt förflyttat mig femtusen mil härifrån, ingen ande i lampan här inte. Utan jag sitter här, fast. Räknar dagarna till fredag, när veckan återigen blir helg och jag kan ligga i min säng och välja att inte gå upp.
killen i baren hette Enrique förresten ;) Ay caramba!
