SeriousSarcasm

"Vägen till hevetet är kortare än du tror"  Detta fina meddelandet hittade jag i min brevinkast en morgon. Min första respons var "Oh, nej nu har Jesus hittat mig!" eller inte, det var snarare "Oh, nej ännu mer att trycka ner i den redan fulla papperskorgen, fan måste snart gå ut med soporna".

Jag måste dock medge att jag faktiskt blev rätt intresserad, tyckte att det var en rätt snitsig slogan de kommit på så varför inte läsa vidare. Javisst stod det allt som man kunde förvänta sig av ett sådant meddelande - "du kan bli förlåten för dina synder" , "det är ännu inte försent att ta till sig den allsmäktige" och min all time-favorit "G u d  s e r   a l l t" Min fråga är vem är det som kommer på deras slogans egentligen? Behöver de mer folk i den branschen? Vad är betalningen? Gudförlåtelse? eller är det kanske svarta pengar? Jag menar om  det är skrämseltaktik de är ute efter så kan jag säkert få ihop något kreativt som typ "Du har nu 7 dagar kvar att leva, den enda som kan rädda dig är Gud (var vänlig ta dig till närmast kyrka för mer information" eller "Gud vet vad du gjorde i helgen" Okej, kanske inte jättekreativt men jag lovar att om jag får jobbet så ska jag lägga manken till, jag lovar.

Hur kan man vilja vara singel? Det är ju så mysigt och härligt och alldeles, alldeles underbart att ha någon att krama när man kommer hem, att ha någon som köper rosor till en på alla hjärtans dag. Ja, men fan vad härligt det är att kunna kliva in på en bar och leka fiskdamm, tusan vad härligt det är att istället för att köpa en julklapp till sin partner att kosta på sig de där utav-denna-värld-snygga skorna som man dreglat på över i två månaders tid.

Ibland kan man ju undra hur människor tänker, jag kan inte räkna på mina händer - hur många gånger jag har fått den där blicken, den där som alla vi glada singlar möter när man säger med största självsäkerheten att man är singel till någon som själv är i ett förhållande. Den där gud-vad-det-är-synd-om-dig blicken! Och sen kommer frågan "varför?" Ja, för det är ju klart att om man är singel måste man ha en ursäkt för att vara det, det kan ju absolut inte vara så att du själv valt att vara singel?. Att du har under dina levnadsår insett har du inte är något flickvänsmaterial(ännu, om någonsin?) du väljer hellre skorna framför killen, det vore ju konstigt och helt onormalt. Sen när man själv ställer frågan till den monogama, flickvänstypen (du vet hon som inte kan sluta prata om killen i sitt liv, hon som får dig att vilja hoppa ut framför en bil) varför hon har pojkvän, då tittar hon på dig som om det var det dummast hon hört, som om det är det livet går ut på, att hitta en partner, gifta dig, skaffa villa, vovve och Volvo, men tänk om man vill ha mer? Tänk om man inte vill nöja sig med grannpojken? Tänk om man är kravmärkt och man tycker att det är helt okej, faktiskt för att vara ärlig - det är helt jävla underbart!

"..det är inte du, det är verkligen jag, det är jag som det inte står rätt till hos, det är jag, jag, jag som är det stora jävla problemet.. Inte du yada, yada, yada" Jag hatar att låta som någon dålig b-film på fyran men ibland kan man väl verkligen inte hjälpa det. Jag har i alla fall berättat för Mr. Nice guy hur det står till uppe i mitt (inte så mentalt friska) huvud och ja, jag tror inte att det gick något vidare eftersom jag knappt fått en respons från människan, han är nog arg. Eller så är det så att han inte bryr sig och jag går runt och tror att han är arg för att få mig själv att verka mer betydelsefull än vad jag egentligen är, vem vet! ..men han är nog arg ändå.

Det är dock rätt irriterande att inte få någon reaktion, jag tror att jag hellre velat att han skrek åt mig än denna tystnad, men samtidigt vet jag att om han nu hade höjt rösten så att jag istället blivit arg så ja, det hela är väl på gott och ont. Problemet när det är en själv som har avslutat det hela så vet man att han inte är skyldig mig något, han är inte ens skyldig mig en satans gul post it lapp och den enda man har att skylla på är en själv. Det är fruktansvärt störande att inte kunna skylla på någon annan åtminstone ett litet tag, vilket är ett av plusen när man själv blir dumpad - man har alltid någon att skylla på, någon att klaga på, någon att använda voodoo på, jag har ju ingen vidare lust att använda voodoo på mig själv, det tappar liksom det roliga i det hela. Skadeglädje är ju faktiskt bara roligt när det händer någon annan, när det är en själv som halkar på en isfläck och slår i häckens mjuka delar, ja då är det inte lika roligt.

Nej, inte är det särskilt roligt att såra någon men vad fan ska man annars göra? Vad ska man göra när man inser att situationen (som man själv satt sig i) är helt fel. Man inser att man nog inte är det rätta flickväns material för just den personen samtidigt som man även inser i sina stunder av mental friskhet att han inte är det rätta material för dig (den kravmärkta kvinnan). Det är ju bara att suga på den sura citronen och försöka se glad ut, försöka utpressa optimisten i sig att komma fram ännu en gång trots att max kvoten på två gånger per år redan har fyllts ut. Man måste helt enkelt ta konsekvenserna av ens handlande, vilket är ofantligt fruktansvärt avskyvärt.

..Nästa gång kanske man kan komma undan med en liten vit lögn istället som "jag ska flytta till brasilien om två dagar, till ett kollektiv där vi ska odla oregano och jag kommer aldrig mera hem och ett långdistansförhållande är inte något jag klarar av just nu..de har inte ens telefoner där.. nej, inte internet heller"

Mitt en gång så vackra hår har nu förvandlats till något som endast kan likna en knullrufs trots att inget knull har pågått. Nej, istället har Mr.Nice guy och jag ännu en gång prövat på det där med gnistor och fyverkerier, det där med kyssande och tafsande. (first och second base) Jag må säga att han förbättrats men trots förbättringen fanns det lika mycket gnista mellan han och mig som det finns mellan ett engångsligg och en obotligt ungkarl. Trots hans många försök att tända gnistan genom att rufsa och smeka mitt hår tills jag såg ut som ett emo-barn på plattan. Okej, okej, jag måste erkänna att det var rätt hett med håret tills jag kom på att han gör det bara för att jag berättade för honom om min perfect hair day, efter det då ville jag egentligen bara strypa honom.

Problemet som kvarstår är ju det att jag tydligen tänder gnistan hos honom (det fanns stående bevis, need I say more?) men hur berättar man för någon som gillar en, att man gillar personen men att man inte är attraherad av honom på ett sådant sätt att man vill ta honom hårt i duschen om och om igen? Jag tror att jag under mina år inblandad i relationer, mina år som upptagen och singel har satt sina spår, jag tror att jag har lyckats att förvandla mig själv till den kravmärkta kvinnan, hon som efter sina erfarenheter plötsligen kommit på att hon faktiskt har krav. 

Nu är det väl dags att ställa sig framför spegeln och träna på repliken "det är inte du, det är jag" tills den låter något sånär verklighetstrogen om den nu någonsin kan göra det.

Hur kommer det sig att varje gång man har helgen fullspäckad av planer, möten och tider att passa, att man aldrig någonsin kan vakna upp och se ut som den skönheten man egentligen är (Ja, vi är alla vackra efter tre timmar framför spegeln med puderdosan i handen), nej snarare ser man ut som odjuret som har ett oändligt knullrufs som får en att tro att man haft en 48 timmars orgie mot sängkarmen.(I wish)  Men så de där helgerna man på något sätt lyckats undvara, de där få helgerna då man inte har något att göra förutom att gå runt i lägenheten och jäsa som en bulldeg, ja, då bestämmer sig håret för att se ut som om man precis har kommit från frisören, det glänser och inte ett jävla hårstrå ligger fel. Vad fan är det? Jävla livets-stora-skämt-till-alla-oss-som-faktiskt-vet-vad-en-hårborste-är-för-något!