Den kravmärkta kvinnan del 2
"..det är inte du, det är verkligen jag, det är jag som det inte står rätt till hos, det är jag, jag, jag som är det stora jävla problemet.. Inte du yada, yada, yada" Jag hatar att låta som någon dålig b-film på fyran men ibland kan man väl verkligen inte hjälpa det. Jag har i alla fall berättat för Mr. Nice guy hur det står till uppe i mitt (inte så mentalt friska) huvud och ja, jag tror inte att det gick något vidare eftersom jag knappt fått en respons från människan, han är nog arg. Eller så är det så att han inte bryr sig och jag går runt och tror att han är arg för att få mig själv att verka mer betydelsefull än vad jag egentligen är, vem vet! ..men han är nog arg ändå.
Det är dock rätt irriterande att inte få någon reaktion, jag tror att jag hellre velat att han skrek åt mig än denna tystnad, men samtidigt vet jag att om han nu hade höjt rösten så att jag istället blivit arg så ja, det hela är väl på gott och ont. Problemet när det är en själv som har avslutat det hela så vet man att han inte är skyldig mig något, han är inte ens skyldig mig en satans gul post it lapp och den enda man har att skylla på är en själv. Det är fruktansvärt störande att inte kunna skylla på någon annan åtminstone ett litet tag, vilket är ett av plusen när man själv blir dumpad - man har alltid någon att skylla på, någon att klaga på, någon att använda voodoo på, jag har ju ingen vidare lust att använda voodoo på mig själv, det tappar liksom det roliga i det hela. Skadeglädje är ju faktiskt bara roligt när det händer någon annan, när det är en själv som halkar på en isfläck och slår i häckens mjuka delar, ja då är det inte lika roligt.
Nej, inte är det särskilt roligt att såra någon men vad fan ska man annars göra? Vad ska man göra när man inser att situationen (som man själv satt sig i) är helt fel. Man inser att man nog inte är det rätta flickväns material för just den personen samtidigt som man även inser i sina stunder av mental friskhet att han inte är det rätta material för dig (den kravmärkta kvinnan). Det är ju bara att suga på den sura citronen och försöka se glad ut, försöka utpressa optimisten i sig att komma fram ännu en gång trots att max kvoten på två gånger per år redan har fyllts ut. Man måste helt enkelt ta konsekvenserna av ens handlande, vilket är ofantligt fruktansvärt avskyvärt.
..Nästa gång kanske man kan komma undan med en liten vit lögn istället som "jag ska flytta till brasilien om två dagar, till ett kollektiv där vi ska odla oregano och jag kommer aldrig mera hem och ett långdistansförhållande är inte något jag klarar av just nu..de har inte ens telefoner där.. nej, inte internet heller"
