När någon går bort..
Så vad gör man när ens närmaste vän ringer och berättar att en i hennes familj har gått bort, helt plötsligt. Vad kan jag göra? Om jag kunde skulle jag göra det ogjort men ja, det kan jag inte. Det känns som om allt jag kan göra är att komma med dumma kliché aktiga kommentarer "Allt kommer bli bra" etc etc. men hur många gånger kommer hon inte få höra det ändå? behövs verkligen mina kommentarer också? Nej, allt jag kan göra är att vara där och lyssna. Om jag så ska lyssna till öronen blöder, för hon är min bästa vän och åtminstone det är hon värd.
True story .
Suck. Bakis som få, efter alldeles för många Fishermanfriends shotar igår . Så nu ligger jag här i sängen nerpackad bland kudddar och inser att jag inte tänker röra mig på minst tjugofyra timmar. Överlevnadsinstinkten lär ju ta över om en stund, så pass mycket att jag kan ta mig ut i köket och fixa något att äta men annars.. här ligger jag.
Mitt problem är?
Ja, jag är arg. Jag har varit arg i en månad (på ett ungefär) Jag är arg på allt och alla. Arg på världen i helhet. De flesta mornarna vaknar jag upp och inser att det inte finns så mycket att sträva efter, världen är en ondsint plats full med idioter som på ett eller annat sätt kommer att förstöra för dig. De flesta nätterna går jag och lägger mig med en tanke om att solen aldrig kommer dyka upp igen.
Jag önskar att jag kunde tro på ett bättre värld men det gör jag inte. jag önskar att jag fortfarande kunde ha samma tanke om den plats vi lever på som barnen. Jag önskar jag kunde leva i nuet - fånga ögonblicket och bara vara men det kan jag inte. För jag har sett för mycket, varit med om för mycket, gjort för mycket.
Jag är dryg på ett sådant sätt att folk reagerar och kanske är det för att jag är trött på att dölja saker och ting? Kanske är jag dryg för att jag har gett upp? Kanske är jag dryg för att jag insett att i slutändan så dör man ensam och det finns ingenting att göra åt saken.
Jag önskar att jag kunde tro på ett bättre värld men det gör jag inte. jag önskar att jag fortfarande kunde ha samma tanke om den plats vi lever på som barnen. Jag önskar jag kunde leva i nuet - fånga ögonblicket och bara vara men det kan jag inte. För jag har sett för mycket, varit med om för mycket, gjort för mycket.
Jag är dryg på ett sådant sätt att folk reagerar och kanske är det för att jag är trött på att dölja saker och ting? Kanske är jag dryg för att jag har gett upp? Kanske är jag dryg för att jag insett att i slutändan så dör man ensam och det finns ingenting att göra åt saken.
Vad är ditt problem?!
Två dagar i rad har jag blivit kallad "dryg" och då inte menat den vanliga jag-drygheten som mina vänner är så bekanta med att de inte ens märker den längre utan Dryg med det stora D:et. Som i "VAD är ditt problem?"
Och när jag sitter på nattbussen hem i en blandning av berusning och doften av gammal spya precis vid bussdörren reflekterar jag över det. Vad är mitt problem? En del av mig, ja förmodligen den onyktra delen börjar tro att jag kommer att sluta som Grinchen. Den gröna jäveln även innan han träffar Cindy Lou Who. Bli en gammal ensam ond tant som sitter i en två någonstans med numret till störningsjouren i minnet för att kunna ringa så fort grannen höjer volym på tv:n eller stänger sin dörr hårt. Den andra delen av mig som hoppas på att jag snart ska nyktra till - hon funderar fortfarande.
Och när jag sitter på nattbussen hem i en blandning av berusning och doften av gammal spya precis vid bussdörren reflekterar jag över det. Vad är mitt problem? En del av mig, ja förmodligen den onyktra delen börjar tro att jag kommer att sluta som Grinchen. Den gröna jäveln även innan han träffar Cindy Lou Who. Bli en gammal ensam ond tant som sitter i en två någonstans med numret till störningsjouren i minnet för att kunna ringa så fort grannen höjer volym på tv:n eller stänger sin dörr hårt. Den andra delen av mig som hoppas på att jag snart ska nyktra till - hon funderar fortfarande.
